Trillionrecension.

Okej, kanske missvisande namn på detta inlägg, men det fastnade på huvudet. Jag tänkte försöka beta av så många recensioner som möjligt, få ett blankt blad efter det att börja om på. Men antagligen blir jag inte klar med alla.

Först ut är Safirblå av Kerstin Gier, det är en underhållande serie det här. Gwendolyn är festlig, även om jag stör mig på hur fort hon faller för Gideon. Jag gillar dock hur detta kompliceras en aning mer i denna bok än i Rubinröd där det bara var klassiska knall och fall. Karaktärerna utvecklas mer, det tillkommer nya som faktiskt tillför saker till handlingen, och hela situationen blir mer problematisk och ett djup börjar anas där det mest var humor och hängivna blickar i förra boken. Med denna utveckling kan det tänkas att Smaragdgrön, som kommer i augusti, blir riktigt lyckad.

Äntligen! var det dags för Hemlös av Gail Carriger att bli läst! Jag har fått hejda mig något fruktansvärt för att inte läsa fortsättningarna på engelska, till fördel för bokhyllan givetvis. Chanslös slutade ju med en sådan cliffhanger att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men besviken blev jag verkligen inte! Jag älskar verkligen denna serie, de fantastiska karaktärerna, Alexias principer, världen de lever i, alla fantastiska manicker och att det verkligen blir en utveckling bok för bok. Det är inte bara roligt och tedrickande kombinerat med ett mysterium som lockar, främst är jag intresserad av hur det skall gå för alla. Nu sitter jag som på nålar igen och väntar på fjärde boken, (Hjärtlös?), men den skymtar inte ens i horisonten ännu.

Jag har sedan en tid läst Emma Sundhs blogg, och hon verkar ju vara en av de raraste människorna på denna jord, på riktigt. Så när hon och ett par fantastiska vintagebloggare till skulle släppa bok blev jag ju såklart pepp. Vintageparty är fantastisk fin, och det är en bra blandning av gammalt och nytt. Det blir inte tungt och dammigt utan en hjälpande inspiration till hur nutida fester kan få lite dåtida flärd. Personligen gillar jag recepten mer än pysslen, då det snarare är dem jag kommer följa till punkt och pricka, men om inget annat är bilderna så pass ljuvliga att bara titta på så boken är värd allt bara för dom.

För ett tag sedan läste jag Falla söder. Det är alltså en novell som utspelar sig mellan Rör mig inte och Rädda mig inte, men skriven ur Warners perspektiv. Tyvärr mindes jag Rör mig inte lite väl dåligt, speciellt namnen och sådär, men det kom tillbaka snabbt även om jag hade önskat att jag hade haft bättre koll. Hur som helst älskar jag Falla sönder och den extra dimension den ger till Rör mig inte. Warner är så fascinerande och komplex, den bästa sortens karaktär, även om jag tidvis måste avsky honom.

Sedan kom äntligen Rädda mig inte också, och nu var minnet uppfriskat. Jag tror att Falla sönder verkligen gjorde läsningen av den bättre, och jag tycker det är synd om inte alla som läser Rädda mig inte, inte först läst den. Jag har blandade känslor till Juliette, halva tiden vill jag ta hand om henne och andra ruska om henne så att hon tar sig samman. Men det är skönt med karaktärer som engagerar så ändå, att de är så pass nyanserade.

Betvingade av Simona Ahrnstedt läste jag i det fantastiska Excess-formatet, och det är nog den enda moderna romancen jag läst. Jag är lite ljummen inställd, det är absolut välskrivet och historiken känns tillräckligt trovärdig, men jag är tyvärr inte överväldigad. Det kan också vara så att jag började läsa denna lite väl nära inpå avslutandet av Sagan om Isfolket sviten att jag helt enkelt var mätt på denna typ av genre. Jag är dock väldigt intresserad av att läsa Ahrnstedts senaste roman, De skandalösa, när tillfälle ges, så helt avskräckt gjorde Betvingade mig verkligen inte.

Jill Kargman må verka vara en fantastisk person, men The Rock Star in Seat 3A var inte mitt livs bästa läsning. Jag gillar visserligen att det är ett väldans svärande och inte så mycket gulligull som jag annars förväntar mig av chick-lit men det räcker inte riktigt för mig att man bara smutsar ned det hela. Särskilt ställer jag mig emot de sångtexter som presenteras i boken, vilket jag till att börja med sällan tycker tillför något, och i detta specifika fall känns väldigt klichéartade. Nej, fan girl växer upp och träffar idolen är inte riktigt min kopp te, tyvärr.

Okej, det kommer behöva bli minst ett par trillionrecension-inlägg till, för det här var allt jag hann med idag. Säg till om ni inte tycker om formen på dessa inlägg så prövar jag något nytt nästa gång!