Tre perfekta höstskivor

I helgen slog vi om till vintertid och varje morgon när jag vaknar ligger det en dimma utanför fönstret. Det är mörkt, det är murrigt och det är förbannat mysigt. Här är därför tre perfekta att maxa höstkänslan med!

Först ut Ja visst gör det ont med Lena Nyman och Berndt Egerbladh. Det är tolkningar av Karin Boyes dikter, 70-tals jazz och ljuvligt pianospel av Berndt. Och till det Lenas fantastiska röst, såklart.

Det här är skivan du sätter på när du ska storstäda inför helgen, eller när du går runt och tänder ljus inför att middagsgäster ska komma över (och du helt enkelt lyssnat dig trött på Jan Johanssons Jazz på svenska, som annars också funkar ypperligt då). Ja visst gör det ont finns inte på Spotify, men ett par av spåren har någon lagt upp på Youtube. Men det är skitsamma, den här skivan vill du ha på vinyl, med tillhörande knaster.

Mmm. Blue, med Joni Mitchell. Hade hon bara släppt denna skiva hade hon ändå gett oss mer än nog. Här finns så gott som alla hennes allra bästa låtar, och varenda en får en att känna sig som om en går runt i en film.

Sist ut, Vesper av Sara Parkman. Ett riktigt fylligt album som mår bra av att lyssnas på i kronologisk ordning då vissa av låtarna vävs in i varandra. Starkaste spåren tycker jag är Ing-Maries vals, Antropocen, och såklart – Vreden. Vreden lyssnas extra bra på i hörlurar, på hög volym när du går hem genom mörkret.