Tre lite längre, korta recensioner.
Imorgon skall årets sista hemtenta in, terminens sista skall in någon gång i januari, så visavi har jag nästintill jullov imorgon = tid för julbak, flytta alla böcker, julstädning, uppackning av garderob och ni vet, vanliga härliga saker. Mina böcker är alltså nu nedpackade och jag har i skrivande stund dåligt minne av vilka böcker jag läst på senaste tiden. Men dessa tre kan jag svära på att jag har läst, även om jag för mitt liv inte vet vilken pappkasse de just nu befinner sig i.
Titel: Rubinröd
Serie: Tidlös kärlek #1
Författare: Kerstin Gier
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidantal: 365
Utgivningsår: 2012
Recensions-ex: Ja
Betyg: 3/5
Gwendolyn Shepherd lever med sin stora och speciella familj i London. I väntan på att hennes malliga kusin ska göra sin första tidsresa, fördriver Gwen tiden med att plugga och hänga med sin bästa kompis efter skolan. Ända tills den dag hon plötsligt befinner sig i det viktorianska London i slutet av 1800-talet!
Jag tänker börja med att åsidose den lilla könsdebatten som härjats kring denna bok, dels för att jag har glömt allt bra jag skulle säga om det, men också främst för att när jag läste boken var det inte ett stort problem för mig. Det var inte det mitt läsande huvud valde att lägga fokus på då, utan det är snarare i efterhand jag har stört mig på det. För när jag läste boken tyckte jag mycket om den, visst den kunde kännas väl ung ibland och med många stereotyper med perfekta kusiner, stänga mormödrar, hänförande karlakarlar och huvudpersoner som ser sig själva som mer märkliga än vad omvärlden i alla fall borde göra. Men den var medryckande och spännande och många frågor lämnades obesvarade vilket får mig att vilja läsa del två snarast. Det som stör mig en aning är dock att det växlar väldigt från kvalitativa och trovärdiga karaktärer till helt otroliga sådana så att man nästan kan dra ett streck mellan dem – dessa kan finnas medan dessa är helt orimliga. Och jag menar inte att alla karaktärer skall vara ”normala” för att vara trovärdiga, men det hade inte skadat om även de mer utsvävande personerna hade fått några extra lager djup.
Titel: Fyren och stjärnorna
Författare: Annika och Per Thor
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidantal: 272
Utgivningsår: 2009
Recensions-ex: Nej
Betyg: 2/5
Blenda Stjärnöga. Det var så pappa kallade henne. Men nu har Blendas och Eriks pappa varit borta i sju långa år. Kanske i Amerika, ingen vet. Barnens mamma, Tora, har slutat att vänta och hoppas. Likaså har Eriks minnesbilder bleknat, men i Blendas snäckskalsskrin har traven av prydligt hopvikta brev till pappa vuxit för varje dag.
För några år sedan läste jag Thors En ö i havet-serie och älskade den verkligen, rätt mängd historik och djup och välutvecklade karaktärer som man fick lov att bli mångsidiga med tiden. Men det var också en svit om fyra böcker så de hade också sidantalet på sig att göra det, även om jag inte tror att jag skulle vara lika begeistrad vid en omläsning idag. Men det Fyren och stjärnorna saknar är faktiskt sidantal. Det är ingen dålig bok. Men det känns som en extremt förkortad schablonbild av den förlorade fadern, mammans nya man, som vill vara lika elak som han i Fanny och Alexander, men det finns helt enkelt inte plats för det. Jag hade kanske önskat mig att det skulle vara lite grymmare, lite mörkare innan gryningen om ni förstår vad jag menar. Det är för små nivåer emellan dalarna och topparna för att det verkligen skall kännas. En fortsättning eller en förlängning av denna bok hade den verkligen klarat av.
Titel: Divergent
Del i serie: Divergent #1
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista
Sidantal: 362
Utgivningsår: 2012
Recensions-ex: Ja
Betyg: 4/5
Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.
Detta var verkligen en sådan bok jag öppnade och helt plötsligt hade ett hundratal sidor bara rivit förbi, både på ont och gott. Men mest på gott. Det fanns uppenbarligen ingenting som direkt störde mitt läsande nog för att jag skulle behöva stanna upp. Det var först framåt slutet det började hacka lite, både i historien och omgivningen där jag läste den blev det aningen oopptimalt. Vissa saker kändes påskyndade eller som nödlösningar, men även om boken är relativt lång tycker jag att den hade klarat av en förlängning av slutet. Eller kanske att man inte lät bokens 300 första sidor utspela sig på en vecka ungefär. Nåväl, trots detta är det verkligen en full tillräcklig bok, och tillfredsställande på många andra vid, och en mycket bra första del. Förhoppningsvis är del två ändå bättre!