Tills döden skiljer oss åt.
Titel: På drift
Serie: The Walking Dead #2
Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn
Förlag: Apart Förlag
Sidantal: 144
Utgivningsår: 2011
Recensions-ex: Nej
Betyg: 4/5
Volym 2, På Drift, den spännande fortsättningen på den kritikerhyllade zombiesåpan, är 144 sidor tjock och samlar nummer 7–12 av den amerikanska serietidningen. Albumet kommer lagom till premiären av den andra säsongen av den populära TV-serien (premiär i USA 16 oktober, svensk premiär i november). Gänget bakom TV-serien har lyckats hålla det mesta kring handlingen i säsong två hemligt. Vad vi vet är dock att Hershel gör entré. Hershel dyker även upp i volym två och har en inte helt obetydlig roll i den serietidningen.
Jag har sett säsong två av TWD, innan jag läste serien, alla avsnitt utom det sista. Jag vet inte varför jag såg alla men bestämde mig för att sista 40 minuterna inte förtjänade min tid, men så blev det i alla fall. TV-serien är inte riktigt för mig. Seriealbumen är däremot en helt annan diskussion. De tycker jag verkligen om, och i vår/sommar har jag läst de tre senaste som finns utgivna på svenska.
I detta nummer ”På drift” hade jag en relativt bra uppfattning om vad som komma skulle med tanke på att jag som sagt sett TV-serien, men jag måste säga att i jämförelse bär serien upp för de många brister jag anser att TV-serien har. Vissa av de vändningar som hände i TV-serien finns tack och lov inte ens med i serien och i de flesta fallen är det bara till dess fördel. Seriens handling är trovärdigare och intressantare och karaktärerna är intressantare och jag slipper irritera mig på Lori varje gång hon uppenbarar sig, vilket jag däremot gjorde i TV-serien där jag hoppas att hon går och blir uppäten snart.
I detta nummer, som är lika välgjort som det första, inleds det även med ett förord av Fredrik Strage, ett fint sådant, men jag hade önskat att jag hade läst det först efter att jag läst serien. Som efterord alltså, då det snudd på spoilade vad som komma skulle i volymen.
Kort och gott, ett mycket bra andra nummer, även om jag längtar tills de rotar sig mer istället för att byta miljöer så ofta.
Titel: I tryggt förvar
Serie: The Walking Dead #3
Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn
Förlag: Apart Förlag
Sidantal: 144
Utgivningsår: 2012
Recensions-ex: Nej
Betyg: 5/5
En epedemi av apokalyptiska proportioner har svept över världen, och har fått de döda att resa sig och livnära sig på de levande. Inom några månader raserar civilisationen; det finns inga myndigheter, inga livsmedelsaffärer, ingen utdelning av post, ingen kabel-tv. I en värld styrd av de döda, är vi tvingade att börja leva.
Volym 3 följer vårt gäng med överlevande när de hittar ett permanent läger inuti ett fängelse. Relationer ändras, personer dör, och vårt gäng med överlevare lär sig att det finns något mer dödligt än zombies där ute; varandra…!
Nu, i volym tre kan jag äntligen pusta ut och inse att TV-serien har valt att gå en annan väg och att jag är lika oviss som de som inte sett den. Sista uppslaget av volym två visade hur Grimes och hans sällskap snubblade över ett fängelse, och de skall nu försöka göra detta till sin borg, sitt zombie fort så att säga.
Volym tre är till viss del vidrigare än de två tidigare, på det vis då den både visar på nykomlingarnas reaktioner på de interner som finns kvar i fängelset, men den belyser också, tydligare än tidigare åtminstone, att bara för att man hittills är en överlevande i en zombie apokalyps så betyder det ingalunda att man är livsälskande och gör allt för att skydda sitt eget och andras liv. I vissa fall är det snarare tvärt om.
Orvar Säfströms förord är underbart på alla sätt och vis och ger ännu mer valuta för pengarna åt detta nummer som för mig är det bästa hittills. Jag gillar verkligen att de nu geografiskt inte rör sig så mycket, även om Rick givetvis tar sig en avstickare och gör en upptäckt vars betydelse jag ser fram emot att följa. De är på en plats och det känns som att karaktärerna får utvecklas mer på det viset, förutsatt att de inte dör förstås.
Det enda jag egentligen har att ta upp som något negativt är egentligen att, ibland, om det tillexempel är porträttvy av ett ansikte där man inte ser karaktärsdrag i kläder eller handling, så kan det ta mig ett par rutor innan jag inser om det är Rick, Otis eller Hershel som pratar. Vilket kan förvirra mig otroligt. Tre vita, ”medelålders” män, alla med begynnande skäggväxt och skarpa käkben. Har någon annan också haft samma problem eller är det bara jag?
Titel: Köttets lustar
Serie: The Walking Dead #4
Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn
Förlag: Apart Förlag
Sidantal: 144
Utgivningsår: 2011
Recensions-ex: Ja
Betyg: 5/5
Rick Grimes och hans lilla grupp av överlevande har stängt in sig i ett fängelse, belägrade av de levande döda. Rollerna är ombytta, de ”andra” befinner sig plötsligt på utsidan. Situationen påminner om ett USA där de rika stänger in sig i så kallade ”gated communities”, alltmer rädda för den verklighet de själva har skapat – men inte vill se.
Nu börjar vi verkligen komma någonstans, karaktärerna har verkligen utvecklats, de ”tråkiga” har vi gjort oss av med och nykomligar har redan mängder av personlighet. Visst var det tidigare hemskt när någon dog, men efter denna volym, när någon av dessa dör kommer det antingen kännas som en seger eller som en stor sorg. För nu har jag verkligen fäst mig vid karaktärerna.
Visst kanske jag inte alltid håller med eller drar jämt med alla av dem, men det spelar verkligen ingen roll för att det skall vara bra. I denna volym tycker jag också att det görs så många upptäckter som, med största sannolikhet, inte utforskas närmare eller förklaras, som jag håller på att spricka av nyfikenhet över att få redo på hur det ligger till. Eftersom detta är en trippel recension och de som kanske bara läst volym två och tre även tar sig ned hit vill jag inte förstöra genom att gå närmare in på detaljer men det är mycket jag försöker reda ut i mitt huvud, helt utan lycka dock.
Farten stannar aldrig av trots att de även i detta nummer befinner sig i fängelset, ett tag var jag lite fundersam och undrade hur författarna rent praktiskt skulle få det hela fortlöpa utan att det enbart blir zombiedödande eller den där dog av en zombie. Men det fanns ingen anledning för mig att bry mitt huvud med det, för de klarar det galant. Det blir aldrig tråkigt eller upprepande och det är alltid spännande.
Endast två obetydliga saker har jag att anmärka på efter denna läsning av tre volymer, varför finns det inga sidnumreringar, och hur länge skall jag behöva vänta tills det är dags för volym fem? Enligt adlibris skall den komma nu i augusti, men jag vågar inte hoppas på att jag har sådan tur.