Statusen bland vampyrerna? Om vampyrer jag älskat och föraktat.

Min mor och far var ju som sagt bortersta över jul och var i något tempel eller liknande i Inden, hur som helst var det ett ställe helt utan souvenirmöjligheter till deras stackars, övergivna dotter. Men på flygplatsen hem hittade min mor en bok till mig,  The Vampire Dimitri av Colleen Gleason. Tyvärr del två i en serie, men det sa jag givetvis inte till min mamma, så jag måste få fram ettan innan jag läser den då jag utan undantag läser serier i kronologisk ordning. Boken är utgiven av förlaget Harlequin och det fick mig att fundera ändå lite mera på detta med vampyrer.

Som ni ser på omslaget håller det samma standard som mina förutfattade meningar av Harlequin böcker. Endast hennes bitmärken på halsen avslöjar att det inte är en vanlig romansbok det handlar om, men i övrigt har vi alla de klassiska ingredienserna. En mörk främling med sug i blicken, en vacker donna som trånande tittar på honom, händer som smeker honom (givetvis med perfekt manikyrerade naglar), klänningen har råkat öppnas och avslöjar en axel, och så en stämningsfull bakgrund , i detta fall en oroväckande fullmåne.

Boken är andra delen i en trilogi (?) som Gleason har döpt till The Regency Draculia och det är en historisk serie, på baksidan av just denna bok beskrivs den såhär;

Dimitri, aslo known as the Earl of Corvindale, should be delighted that the headstrong Maia Woodmore is getting married. His mortal ward and houseguest has annoyed – and bewitched – the Dracule nobleman too long and denying his animal cravings grows more excruciating by the day. Marriage will give Miss Woodmore safety, respectability and everything else a proper young lady could wish for. Everything, that is, except passion. In the looming battle between Dracule factions, all pretences will shatter as Maia and dimitri come together in an unholy union of  danger, desperation and fiercest desire.

Också den är ungefär som jag föreställer mig att en Harlequin roman skall beskrivas. Jag har bara läst en Harlequin bok tidigare,

Jag har läst ett varierande utbud av vampyrböcker i mina dagar, Vampire Academy serien, som jag älskade, och nu första delen i spin off serien Bloodlines av Richelle Mead. Jag läste de två, möjligen tre, första delarna i House of Night av P.C. Cast, dessa tyckte jag verkligen inte om. Den första delen, Uppvaknandet, av L.J. Smith försökte jag mig också på men jag klarade inte av Elena. Twilight-serien av Stephanie Meyer sträckläste jag också och roades av och även om de inte är mina favoriter i genren var dem de som väckte mitt intresse först. Efter att ha läst Litteraturvetenskap I och var trött på allt vad läsande heter läste jag i rask takt de första böckerna i Sookie Stackhouse-serien och har nu totalt läst sex stycken, de är bra och lättlästa men håller en lite ojämn nivå.

I fråga om mer klassiska, skrämmande, ”riktiga” vampyrer har det blivit färre böcker. Släktet av Guillermo Del Toro och Chuck Hogan tyckte jag om. Urklassikern Dracula av Bram Stoker var det allt för länge sedan jag läste för att ge en ordentlig åsikt om, men jag minns den som bra. Legend av Richard Matheson må egentligen inte vara rent uttalade vampyrer men även den har jag läst och uppskattat även om den inte alls var vad jag tänkte mig efter att ha sett filmen I Am Legend. Jag försökte ta mig igenom Ann Rice’s En vampyrs bekännelse men tröttnade tyvärr på intervjuformen, vilket är synd för jag har förstått att serien inte fortsätter så och att den skall vara läsvärd. De som går igen av Marcus Sedgwick fick en trea av fem möjliga av mig här på bloggen och det som gav den lägre betyg var det svaga slutet.

Men tillbaka till den egentliga anledningen till detta inlägg. Det vimlar av vampyrer, och de varierar i utförande och kvalitet oavsett vilket förlag som ger ut dem men ändå har jag inte, trots mitt stora intresse för vampyrer och lättillgängligheten med Harlequins böcker i ämnet införskaffat mig någon sådan. Det beror knappast på att jag inte vill läsa en Harlequin bok så att folk ser mig göra det och kan se ned på mig för sådant bryr jag mig helt enkelt inte om. Inte heller beror det på att jag nödvändigtvis tror att de är sämre för jag vet av erfarenhet att vampyrböcker med romantiska inslag alltid kan vara en chansning. Jag kan verkligen inte förstå varför jag känner ett motstånd till just de vampyrböcker som Harlequin gett ut.

Ni som läst och tyckt om House of Night serien, har ni också läst någon av P.C. Cast böcker utgivna på Harlequin förlag? Om inte, varför inte det?