”Som du är kom tätt in till mig, jag kan förstöra det där, jag kan förstöra det där som förstö

Få saker förutspår en bra helg som ett efterlängtat skivsläpp placerat på en fredag. När sedan artisten i fråga dessutom bokar in en solospelning och signering på Bengans samma dag är succén ett faktum. Så var det med Robert Hurula Petterssons andra album Vapen till dom hopplösa. I bagaget hade Hurula redan fullängdsskivan Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för och fyrtracks-EP:n Betongbarn. Under året har Hurula också släppt tre av de totalt elva låtarna (varav två dock är rundgångar och en är instrumental) som singlar. De helt nya låtarna imponerar dock stort, det är både mer mörker och mer dansant på samma gång. Som att dricka sprit och hångla med någon ny när kärleken har gått ifrån en. Som vanligt är Hurula politisk men som vanligt verkar politiken få stiga åt sidan när hjärtat vill komma till tals. Vilket märktes redan av titel till låten Om jag tänker alls från debutskivan som efterföljs av ”… tänker jag på dig” från debutskivan. I första singel som släpptes i år, Ont som jag, fullständigt vrålar Hurula ut att ”Jag vill bara att du ska ha/lika jävla ont som jag” om och om igen, över distade gitarrer och trumslag som dunkar som panikångest. ”Känn hjärtat slå/känn hjärtat slå tillbaka.” Det är också den första låten som en ensam Hurula, klädd i en för stor överrock och gitarr, kliver upp på Bengans tillfälliga scen och bränner av. Ljudnivån är hög nog att fylla en riktig konsertlokal och Robert frågar skämtsamt om vi hör honom. Efter att han också spelat Om jag tänker alls avslutar Hurula trelåtsspelningen med årets andra singel Ny drog. När han sjunger saker som ”Det finns ingen bättre/bättre värme/kom skär upp/och kryp in i mig” eller ”Försöker glömma alla åren/Åren då vi slösa bort varann” är det omöjligt att förneka att Hurula är en romantiker. Han må också vara poetisk, men främst känns det också som att varje låt har en berättelse som skall fram, och ser man till dem rent dramaturgiskt tycker jag att han lyckas. Det behövs inte för många lyriska liknelser eller metaforer, att bara berätta hur eller varför något gör ont eller är skönt är romantik nog. Spelningen var ingenting att jämföra med den på Slakthuset tidigare i år, enbart på grund av att det bara var tre låtar och inte fanns utrymme för en aktiv publik. Förmodligen större delar samma publik som pressade sig mot scenen och crowd surfade på Slakthuset stod nu andaktsfullt stilla och tog in Hurula, noga med att inte välta några av Bengans skivhyllor. Spelningen på Way out west missade jag, tyvärr, för den skall ha varit fantastisk den med. Från en relativt säker källa har jag dock fått höra att WOW-spelningen i detta nu mixas till en liveskiva. Dock var denna spelning, som sagt, en perfekt ingång till helgen och gav mersmak till den omfattande turnén Hurula åker ut på senare i år, när Sverige är som gråast. Som helhet är Vapen till dom hopplösa i mina öron när på fullständig. Min personliga favorit är den baktaktade Undergången med dig, där Hurula blandar diskbänksrealism med en förhoppning om Förintelsen tillsammans med den han lovat att spendera evigheten med, även när kanske till och med kärlekslivet börjar bli lika grått som dagens politiska läge. ”Här är allt vi blir igen/Tunnelbana, jobb/Tunnelbana, hem igen/Förintelsen med dig/…/Så vi fryser ihjäl igen/för kärleken.” Melodimässigt känns den också som ett syskon till den tidigare nämnda Om jag tänker alls, vilket gör en möjlig tolkning av situationen än kärvare, från odelad uppmärksamhet till undergång. Men, vi som minns Hurulas första skiva och låten Stockholm brinner vet dock att hoppet aldrig dör: ”Tror ni på solen/även när den inte skiner/som vi tror på kärleken/även när det lider.”