”Samtidigt känns det som om jag borde göra något mer, kanske slå sönder något, vara en sårad b

Titel: Dubbelexponering

Författare: Suzanna Dilber

Förlag: Bokförlaget Forum

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 397

Betyg: 3,5/5

Recensions-ex: Ja

En gift tvåbarnsmor får veta att hennes man har bedragit henne i flera år med en mycket yngre kvinna. Livet som hon trodde var så stabilt tvärvänder, hon kraschlandar men försöker sedan få tillbaka kontrollen över tillvaron. Hon flyr långt bort från allt det välbekanta och hyr på ren impuls ett fallfärdigt hus på Gotland. Där kastar hon sig in i det praktiska arbete som krävs för att få huset beboeligt och avskärmar sig från människor, tankar och känslor. Det hade kunnat fungera – om det inte varit för de påträngande drömmarna.

Samtidigt har en ung skådespelerska sedan lång tid tillbaka ett förhållande med en äldre, gift man. Livet är en ständig väntan på någon som inte hör av sig, kanske hör av sig eller hör av sig alldeles för sällan. Ändå är han det enda som betyder något. Hon har slutat röra sig framåt och sitter fast i en omöjlig situation. Hon som aldrig skulle bli den andra kvinnan, han som snart skulle lämna sin fru, passionen som var för stark att stå emot. Men han gör aldrig sitt val och hon börjar förstå att det kanske är hon som måste välja, för sin egen skull.

Detta är Suzanna Dilberts debutbok som jag genom boktipset.se fick möjlighet att läsa för att sedan bokcirkla med författaren och andra som hade läst den, på boktipset hemsida. Vilket jag först och främst måste säga var hemskt trevligt. Och att det gick att göra från mitt eget hem var bara fördelar, då jag just då var mitt uppe i allting och inte skulle haft möjlighet att åka till huvudstaden och härja runt och sedan passa bussar och ta mig tillbaka. Och givetvis var det också trevligt att så många andra, som inte bor så nära Stockholm som jag, också kunde vara med. Mycket trevligt koncept.

Men nu till själva boken. Jag tyckte om handlingen måste jag säga, och jag vet att en av diskussionerna bland oss bokcirklare var huruvida vem man sympatiserar med mest, den bedragne eller älskarinnan. För mig var det inte lika viktigt att väga fram eller emot på det viset. Jag kan tänka mig in i båda situationerna lika lätt, och missförstå mig rätt, jag förespråkar inte varken att vara otrogen eller att vara någons älskarinna. Men jag kan definitivt acceptera att det inte är svart eller vitt ibland. Och dessa historier handlar inte om ett enstaka ligg som har hänt på en firmafest, det är andra kärlekshistorier som skapats. Och när det kommer till kärlek är ju ingenting lätt. Vilket jag tror Suzanna ville få fram.

Boken är ytterst välskriven och har ett fantastiskt språk, i början markerade jag vackra citat säkert varannan sida men ju längre in i boken jag kom insåg jag att det inte behövdes då hela boken är uppbyggd på sådana. Här är några exempel:

”De där välbekanta händerna som har varit överallt, som mjukt har knådat mina bröstvårtor, som har kupats runt två små baby huvuden, som har burit tusentals matkassar från Ica, som har hållit i mina händer så otaliga gånger att de har blivit som att hålla i sig själv. Nu har de nya erfarenheter, av långt mörkt hår, en anan midja än min. Kanske andra bröst, unga och fasta, en annan kropp, andra vätskor och herregud, jag orkar inte fullfölja den tanken, jag vill inte, jag vill inte att det ska vara så men det är väl förmodligen det.” ”jag höll noga blicken borta från dina armar och såg istället ditt hår, din fräkniga panna, din lena halsgrop där jag redan kunde doften, dina breda korta fingrar, det blev svårare och svårare att hitta någonstans att fästa blicken som inte smärtade.”

Som ni ser är språket underbart. Handlingen är däremot inte särskilt ny eller originell, inte för att det gör mig något i läsandets stund då jag låter mig svepas med av de fantastiska formuleringarna. Men i efterhand är det just språket jag minns och inte karaktärerna och deras liv.

Boken var bra och lättläst. Den kanske inte satte min värld i gungning hela tiden, men alla böcker behöver ju inte göra det heller. Den var lite som ett andningshål där man kunde känna igen sig eller empatisera med andras olyckliga kärleksliv, utan att på något vis gotta sig i det. Som debutbok känns den väldigt lyckad och jag ser fram emot att läsa vad mer som kommer av Suzanna i framtiden.