”Så besynnerligt han rörde sig alltid – som om han gick på glas, som om han var rädd att kross
En av de finaste återutgivningarna på senare år har helt klart varit Modernistas utgivning av Maria Gripes böcker. I slutet av förra året kom Pappa Pellerins dotter och Glasblåsarns barn ut, som jag skrev om här och här. Nu har turen kommit till Ellen, dellen, I klockornas tid och Nattpappan (Modernista, alla 2017). En spännande trio av tre vitt skilda titlar, där en verkligen förstår vidden av Maria Gripes författarskap. Just dessa tre är böcker har jag kanske läst, eller i alla fall bläddrat i tidigare, men jag minns inga händelseförlopp eller handlingar, utan hade mer en känsla av dem, vilket verkligen var en ynnest och lyx.
I klockornas tid är en medeltida konungasaga om den unge olycklige kungen Arvid. Språket är rikt och tjockt, och stämningen tät. Citatet till detta inlägg hittade jag på allra första sidan, medan jag i många böcker får leta sida upp och sida ner innan jag hittar något fint nog att belysa. Boken har tydligt släktskap i sin stämning med såväl Skugg-serien och Glasblåsarns barn trots att handlingarna skiljer sig så åt.
Ellen, dellen däremot är en, vid utgivningen, samtida uppväxtskildring. Den kom ut första gången 1974 och eftersom jag just nu vurmar extra för 70-tal är denna en fröjd att läsa. Boken handlar om den nypopulära högstadieeleven Fredrika och hennes vänskapsrelation med den minst sagt mindre populära Britt. Just otippade vänskapsrelationer tycker jag att Gripe är fenomenal på att beskriva, som den mellan Hugo och Josefin, i böckerna med samma namn, och den mellan Lotten och Mirjam, i trilogin som böjar med Tre trappor upp med hiss.
En annan serie, eller i alla fall duo, är den som inleds med Nattpappan. I denna berättar Gripe om en flicka vars ensamstående mamma börjat jobba som nattsköterska, och således behöver flickan en barnvakt. Efter en annons finner mamman och flickan Nattpappan. En trevande och kärv vänskap uppstår. En som jag ser fram emot att läsa mer om i nästa del.
Det känns verkligen som en lyx och förmån att få upptäcka Maria Gripe på detta vis igen. Även om vissa ordval ibland känns förlegade, så gör de nya utgåvorna att de känns tidlösa. Sättningen är luftig och fin, och klotbanden väcker habegär. I de fall Hans Gripe illustrerat tycks illustrationerna tydligare än de jag minns från äldre utgåvor. Att böckerna får leva åtminstone en generation till, och att vissa får upptäcka Maria Gripe för allra första gången, känns som en sann kulturgärning!