”När det blir höst får man börja sexårs. Trots att man fyller sex först i december. Hela somma
Hej! Glad måndag! För att verkligen vara redo för hösten, när den väl kommer, tänkte jag denna vecka köra bokvecka. En till två recensioner per dag för att jobba undan lite. Det kommer bli massa fint, vuxenböcker, bilderböcker, fakta, serieromaner och noveller. Tolv böcker totalt om jag räknat rätt. Med tanke på att många nog börjar skolan i dag inleder jag bokveckan såhär.
Ninna och stormskolan av Matilda Ruta (Natur&Kultur, 2017) är den tredje boken i serien om Ninna, med Ninna och sjukhusfåglarna (N&K, 2015) och Ninna och syskongrodden (N&K, 2016) som inledande delar. Har en läst de tidigare böckerna så vet en att en kan förvänta sig fantastiska illustrationer och ett poetiskt språk, med ett tydligt barnperspektiv och att såväl hennes texter som illustrationer bryter normer och visar på representation. Något som också märktes i hennes och Henrik Wallnäs Augustnominerade bok Åka buss (N&K, 2016), som jag skrivit mer om här.
I Ninna och stormskolan så är det dags för Ninna att börja skolan, fröken heter fortfarande fröken men är en gubbe. Och på rasten känner vissa alla medan andra är helt ensamma. Det är helt enkelt ”inget speciellt.” För oss äldre läsare märks det att inte så mycket har förändrats sedan vi själva gick i skolan, och för yngre avdramatiseras skolstarten på ett välkommet sätt. Problematiken med att leka tre finns också ständigt närvarande, så som den alltid har gjort. Den beskrivs träffsäkert på följande vis: ”Om man springer ifrån sin bästis blir den ledsen. Men om man fått en ny vän, som har skor som kan blinka, är det viktigare att få leka ponny med den. Man måste faktiskt inte vara med alla.”
Texten är som sagt poetisk, och detta avsnitt är både till tema och ton väldigt likt Säkert!s Grottorna, och det är spännande att jämföra dessa, och se hur samma ämne behandlas med olika åldersgrupper som tänka mottagare. Till detta kompletterar illustrationerna på bästa tänkbara sätt. Akvarellerna är djupa och miljöerna är vida, och illustrerar perfekt såväl utanförskapet en bästis kan känna, men också hur stormen kryper allt närmare. Boken gör allvar av barns relationer och mående, och tar upp uppgivenheten en kan känna när skolan ska vara för alltid. ”Hela livet ska man gå i skolan. Ända tills man blir vuxen och går i gymnasiet. Eller på jobb. Eller på fotboll. Alltid är det något.” En fantastiskt fin bilderbok väl värd att läsa om flera gånger.