Menniskan – Hennes uppkomst, hennes lif och hennes bestämmelse.

Jag vet, jag vet, det har inte blivit mycket skrivande på sista tiden, inte mycket datorerande alls egentligen. Läsande har jag roat mig med, men då i solen och på spontansemester. Ingen recension har jag än heller, vill försöka slänga in en riktigt bra bok nu, då de senaste varit sådana medelmåttor.

Men tills dess, vi skall kika på något fint och hiskeligt icke PK.

1889 kom en förtjusande bok. Menniskan – hennes uppkomst, hennes lif och hennes bestämmelse. Ur naturhistorisk synpunkt betraktad. Av N. Lilja.

Hvita rasen; Europe, Arab

Gula rasen; Kalmuck, Kopparfärgade rasen; Amerikansk Indian, Svarta rasen; Neger

Som sagt, inte så korrekt kanske, men intressant helt klart.

Mycket är som sagt märkligt med denna bok, på både gott och ont, men slår man upp kärlek går detta att läsa;

Hos menniskan finnes dock en ännu högre försoning, som läker alla tiders, alla hjertas, alla lidandets sår, till och med brottsligheten och oförrätterna. Och denna försoning är kärleken, den skönaste Guds gåfva i sorgens och olyckornas verld, och som ofta omskapar sjelfa ödemarken, fattigdomen och den menskliga förnedringen till ett eden av den ljufvaste lycksalighet. Och endast genom kärleken kan menniskan närma sig till ett ideal af fullkomlig tillvaro i veteandem i ljus och frid, då oxens ideal däremot  skulle vara ett oöfverskådligt betesfält med en förträfflig tillgång till de rikaste näringsämnen. Ty menniskan har som förnuftsvarelse ett högre sträfvande än djuren, hur mycket hon än må fika efter jordens goda och äfven der söka ett ideal i rikedom och timligt välstånd. Hon har en skapande förmåga, genom hvilken hon bildar sig en egen verld af upplysning, af skönhet och förädling.

I bland när den där N. ute och cyklar men detta hade han rätt så rätt om.