”Men i dag lyfte pojken upp sin räv och borrade in ansiktet hårt i den vita pälsen under djure
Min vän Pax av Sara Pennypacker och Jon Klassen (Natur och kultur, 2017) har ett omslag som formligen drar en in. Det känns familjärt, förmodligen beror det på illustratören Jon Klassens tidigare verk. Fantastiska bilderböcker som Jag vill ha min hatt, Det är inte min hatt och Sam och David gräver en grop (tillsammans med Marc Barnett) gör hans illustratörsstil är lätt att känna igen, och att tycka om. För mig är Pennypacker en ny bekantskap, men det märks att hon är en renommerad författare med flera böcker bakom sig.
Min vän Pax handlar om pojken Peter och räven Pax, de har varit tillsammans så gott som alltid och är oskiljaktiga. Tills de en dag, såklart, måste skiljas åt. Peters pappa ska ta värvning och Peter måste flytta till sin farfar långt borta, och dit får Pax inte följa med. Efter en fullständigt hjärtutslitande separation är nu Pax och Peter var för sig, Pax kvar vid sidan av en väg och Peter i en snabb bil på väg bort. I vartannat kapitel får vi läsa om ömson Peters, ömson Pax försök att ta sig tillbaka till sin pojke och till sin räv.
Det är lätt att som skolbarn på 90-talet vid första anblicken dra paralleller med Lars Westmans geograilärobok Pojken och tiger där en pojke och hans katt tar sig genom hela Sverige för att finna varandra. Men Min vän Pax är något helt annat. Det är en välskriven och tät historia, fint kompletterad av Klassens sparsmakade illustrationer. Den är mörk och full av sorg och förtvivlan och behandlar svåra ämnen som krig, våld och död. Men där finns också ljus i mörkret och hopp, och är allt som allt storslagen läsning.
