”Med ens blev hon medveten om att hennes hjärta bultade fort i bröstkorgens bur. Hade det ståt
Jag har sugit på karamellen som är Ett veck i tiden oväntat länge, med tanke på dess tjocklek. Jag började läsa den en kväll i augusti, på i Folkbarens guldbar med en öl, och den tog inte slut förrän strax innan jul. Denna bild på Instagram gav mig dessutom en hel bunt nya vänner för gulligaste Karoline såg den och tyckte att vi skulle bli kompisar, världens bästa grej! <3 Hur som. Boken handlar om Meg Murry, skolans, och egentligen även familjens, misfit. Pappa är försvunnen, mamma är sådär vacker som Meg inte ens kan föreställa sig själv att bli, lillebror Charles Wallace är ett geni och tvillingarna har varandra. Under dagen har Meg hamnat i bråk i skolan, och nu, mitt i natten, kan hon inte sova utan lyssnar på stormen som viner där ute istället. Så bestämmer hon sig för att gå ner i köket för att koka en kopp choklad. Och det är då Fru Vadå kliver in i hennes liv. Jag älskar hur omaka Meg är, hon är obekväm, inte så söt, inte så smart, rastlös, otålig och arg, men aldrig osympatisk. Hon är lätt att känna med och känna igen sig i. Jag tycker språket och stämningen är fantastiskt, världsbyggandet är intelligent och välutformat, och tidresorna, vecken, är så pass genomtänkta att de känns genomförbara och inte som nödlösningar. Allt får inte sin förklaring i denna bok, men så är det också första boken i en kvintett så det är verkligen inget jag begär av boken heller. Där de skaver lite för mig är kanske dialogerna mellan Meg och jämnårige Calvin, och hur Charles Wallace ibland uttrycker sig, det är där berättelsen känns något daterad, men med 55 år på nacken är det ju inget konstigt att den skevar lite heller. På samma vis känns de religösa undertonerna lite daterade, men det är inget värre än när en läser tillexempel Narnia-serien. Jag tycker det är en otroligt fin bok att ha läst, den påminner mig en hel del om den betydligt nutidare Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman både i tid och rum och den lockande stämningen som kryper närmare. Dock känns det extra viktigt att ha läst Ett veck i tiden då den var så nyskapande både för barnböckerna i stort men också i sci fi-genren, det alltid bra att veta vad nutida författare tar inspiration och referenser i från. Och dessutom är L’Engle en fullständig citatmaskin, så avslutar med detta hjärtskärande:
”Fru Murray hade flammande rött hår, gräddvit hy och mörkblå ögon med långa, mörka ögonfransar, och hennes utseende strök liksom under det faktum att Meg var ovanligt lite tilldragande.”
Boken är ett recensions-ex från förlaget Modernista, den finns på tillexempel Adlibris eller Bokus.