”Lite vila gör oss gott och om jag inte minns fel så serveras det hemmagjord whisky av märket

Titel: Häxmästaren

Serie: Legenden om Morwhayle #1

Författare: Peter Bergting

Förlag: Semic

Sidantal: 302

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

En motvillig hjälte och hans försvunna tvillingsyster. Ett magiskt svärd. En utåldrig drake. En ondskefull häxmästare, på väg att stiga upp ur graven…

Arteil Krill har levt nästan hela sitt liv i den lugna staden Gopnyk. För tio år sedan försvann hans tvillingsyster Malda under mystiska omständigheter. Arteil trodde aldrig att han skulle få se henne igen – och verkligen inte att hon en dag skulle kliva fram ur en magisk portal bakom garderoben i hans sovrum! Malda tar med sig Arteil till den myllrande staden Morwhayle, på andra sidan havet. Resan blir ett halsbrytande äventyr som Arteil aldrig kunnat föreställa sig. Malda har något i kikaren, men vad? Kan Arteil lita på sin syster? Farorna hopar sig, och när resan slutar vid häxmästarens borg utanför de dödas stad mötssyskonen på slagfältet… Vems sida ska Arteil stå på? Och vad har den monstruösa draken Gorgobestor för planer?

Även denna stackars bok kom precis innan mitt hjärta gick sönder och min kompis dog. Jag hann läsa 75 sidor kanske innan den totala apatin slöt sig och sedan har det fått ligga. På grund av dagsläget när jag läste den först har jag haft dåliga vibbar när jag tänkt på den och dragit mig för att läsa klart den. Nåväl, om jag inte minns fel var det i Utopi 5 så ett avsnitt ur boken i serieform, och Miriam har ju formligen överröst boken med kärlek så i veckan bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet och läsa den. För att verkligen göra den rättvisa läste jag om de tidigare lästa sidorna också. Nåväl, nog om det.

Jag älskar att man formligen, efter en kort prolog, slängs in i handligen huvudstupa. Här är det ingen väntan på att magin skall börja ske utan här är det raka puckar och rör som gäller. Karaktärsgalleriet tycker jag är makalöst, jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag antar att Arteil får bli förste man till rakningen. Han är en sådan karaktär som jag älskar att hata, missförstå mig rätt nu, jag hatar honom inte, men jag vill klubba honom i huvudet ibland. Som när han tappar svärdet och skall spela macho och hur fullkomligt han litar på folk så fort de säger att något är på ett vis, detta blir visserligen bättre efter hand, men många gånger tänker jag ”Men snälla lilla Arteil, skärp dig nu!” Malda tycker jag egentligen är intressantare och vill inte alls uppfostra på samma vis, givetvis kan det bero på att stora delar av boken inte är ur hennes perspektiv. Men något jag genomgående älskar med denna bok är att det verkligen inte är svart eller vitt när det kommer till ondska, och Malda är ett strålande exempel på det. Hon bär också liknande drag med Wednesday Addams, men på ett mänskligare och humanare sätt. Alla karaktärer förändras så mycket genom boken och det blir som Cluedo och jag vet aldrig vem jag skall lita på och flera gånger var jag säker på vem som verkligen var skurken och vill skicka till avrättning men varje gång hade jag fel, även när jag hade rätt. Inte ens nu i efterhand kan jag säga den är ond och den är god. Sådant är underbart.

Det finns så mycket att säga om denna bok, prata sig ivrig om Bergtings fantastiska illustrationer och kartor, varulvarna, är det för övrigt bara jag som fick en minicrush när Aldous först uppenbarade sig?, draken som är stor och lömsk och underbar, hur staden beskrivs med sina nattsvarta gränder, och den där whiskyn jag så gärna vill smaka på. Ett makalöst stycke bok helt enkelt. Ibland blir ju böcker sämre när man läst klart dem, de framstår inte som minnesvärda längre, men inte denna. Den är minst lika bra i efterhand som i läsandet. Och snart, om en månad nästan precis, kommer bok nummer två, Demonprinsessan. Och det ser jag verkligen fram emot!