”Jag kväver mitt skrik impulsen att fly den förlamande skräcken som griper tag i kroppen.!

Titel: Rör mig inte!

Författare: Tahereh Mafi

Serie: Rör mig inte #1

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 303

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

Ingen vet varför Juliettes beröring är dödlig. Och så länge hon sitter inlåst och inte kan skada någon är det ingen som bryr sig om det heller. Världen har för fullt upp med att falla sönder för att ha tid med en 17-årig, trasig och inbunden tjej. Svält och sjukdomar decimerar befolkningen, fåglarna flyger inte längre och molnen har fel färg.

Återetablissemanget sa att bara de kunde ställa saker till rätta igen, och de låste in Juliette i en cell. Nu har så många människor dött att de överlevande viskar om krig. Och Återetablissemanget ändrar sig. Kanske är Juliette mer än en pinad själ i en giftig kropp. Kanske är hon precis vad de behöver just nu.

Juliette tvingas välja: bli ett vapen i Återetablissemangets tjänst. Eller slåss mot dem.

Jag vet inte riktigt var jag skall börja för det finns så mycket fint att säga om denna bok. Men först måste jag bara uttala mig lite om den engelska utgåvans omslag, jag förstår det inte alls, det omslaget får mig att tro att boken kommer handla om något helt annat och gör mig inte alls sugen på att läsa på boken. Då tycker jag det svenska är betydligt mer passande, men allra mest gillar jag just nu det tyska. Även om inte det heller säger så mycket om själv historien så är det åtminstone tilldragande som bara den.

Boken är bra, mycket bra, den är lättläst utan att på det minsta sätt ha ett banalt språk, tvärt om är just språket mycket vackert. Men man snubblar inte fram på det utan det flyter fram lätt som en bris. Direkt blir jag fast i boken, ni kanske minns min irritation över att ha läst ett kapitel på provläs.se innan boken fanns i handeln och sedan inte kunnat släppa den? Precis så fängslande är boken att den egentligen inte borde få bara provläsas.

Det är slående hur pass trovärdig Juliette är, utan att ha något egentligen alls gemensamt med henne sympatiserar jag direkt med henne och förstår de flesta av hennes handlingar och tankegångar. Nog för att hon ibland kan vara lite väl godtrogen mot Alex, och många gånger räcker det för Juliette att få en blick av honom för att lita på honom totalt.

Något jag däremot inte förstår är varför den liknats med X-Men och Twilight, X-Men, absolut finner jag likheter i, men Twilight? Är det som vanligt kärleken mellan ungdomar det fokuseras på? Nej med Twilight finns inga, som helst, paralleller att dra. Och missförstå mig rätt, jag anser inte att Twilight är världens värsta bok, inte alls, jag hade själv stort nöje när jag läste dem, med betoning på tidsfördriv snarare än djup, världsskälvande läsning, så det är inte därför jag inte tycker dessa är lika, för Twilight har sina sidor absolut. Men detta är något helt annat.

Boken fullföljer sina åtaganden om vi säger så, den är spännande, den är romantisk, den är hemsk och den har ett bra upplägg. Däremot, saknar den ändå någonting för att jag skall ge den full poäng. Det finns ingenting i boken att egentligen klaga på, mer än att det fattas något. Men det är en mycket givande läsning och jag ser verkligen fram emot fortsättningarna, jag har hört att det skall bli en trilogi?