Jag har ingen mormor längre.

Min underbart söta mormor dog natten till igår. Och det är så sorgligt och stort att jag inte har förstått det ännu. Hur kan det någonsin vara sant att jag aldrig skall träffa henne igen? Hur kan det stämma att hon aldrig kommer möta mig i dörröppningen med middag redo, puttrande på spisen? Hur kan det tänkas att jag aldrig mer kommer att få hålla i hennes mjuka små händer, aldrig mer höra henne säga åt mig att jag är för tunn och att jag inte bara kan bara dricka torrkaffe. Aldrig mer se henne smeka bort luggen ur ansiktet. Det var för länge sedan jag ringde henne, och jag kommer aldrig att kunna göra det igen. Det var för länge sedan jag träffade henne, och det går aldrig att göra igen.

Hur kan det vara så att ett 70-tal mil ifrån mig ligger en kropp och påminner om min mormor men som inte är henne längre? Hur kan någon säga att lukten av henne kommer sina och sakta försvinna för alltid. Hur kan det vara att 90 år inte är tillräckligt ändå? Att jag inte fick henne nog tid. Att det inte räckte till, att livet kom i vägen för ofta. Vad skall hända med jordgubbslandet och vem skall nu be mig att plocka? Och skrivstilen som prydde vykorten varje födelsedag. Och aldrig mer en julafton. Aldrig mer den blåa dräkten när det var dags för möte i församligshemmet.

Jag har ingen farfar. Eller farmor. Eller morfar. Och nu har jag ingen mormor heller. Och det är så förfärligt tomt. Och som att taket ovanför mig krymt något ofantligt. Som om hon var den sista pelaren som höll det uppe på sina smala axlar. Det är så obeskrivligt och ofattbart att det är över nu.

Att hon aldrig kommer se mig bli något. Att hon inte kommer vara med på mitt bröllop. Att Norrland inte längre kommer vara synonymt med mormor. Det gör så ont, och samtidigt går det inte ens att ta på. Går inte att tro på. Det är en helt ny, och väldigt mycket ensammare värld nu.