”Ja ibland trodde de att tiden helt stannat av, att de omärkligt hade nått evigheten.”

För att börja ta oss an sommaren tänkte jag att en titt på första resan till Norrland kunde passa bra. Resan mot Bästerbotten började med en packad väska – som den bör.

Mamma och pappa kom och hämtade mig tidigt på morgonen på Umeås flygplats och sen körde de mig till ett kafé där jag fick vegansk frukost.

Sen körde vi till byn och stannade på nästan varje loppis. När vi kommit fram fick pappa fixa vidare med vad han nu höll på med.

Jag började med att flytta mitt piano till rätt vägg och spela lite Thåström för att komma till ro.

Det var sommar och vackert väder och gemytligt i varje centimeter i detta hörn av jorden.

Jag gjorde livsviktiga saker som att se Zootropolis i sängen och äta pasta till lunch.

Och det blev en ny dag. Lördag dessutom.

Jag klädde mig i tivolikjol och solen strålade. Vi skulle på marknad.

Vi stannade till på hembyggdsgården för att fika – så klart, och jag vurmade för vyerna. På denna äng fanns inte en människa så jag lekte Sound of music medan mamma lyssnade på tal och pratade med tanter hon kände.

Tog även selfies i överflöd.

Och kikade på dödsmasker och bondelivet.

Vi gick till kyrkogården och hälsade på mormor och morfar.

Och jag fick en strut karameller med mig hem från marknaden innan vi åkte.

Pappa hade hittat något nytt projekt. Såga hål i väggen och sätta dit en dörr-projektet. Smart.

Och dagarna flöt ihop och solen gick ner. Helt plötsligt hade fem dagar passerat.

Jag hittade så mycket fint på loppisar under de där fem dagarna. Krukor och kippor, värdsliga välbehövda ting.

Och en eftermiddag ner solen sken på bokhyllan var det dags att åka hem igen.

En måndag juli när det var nästan 30 grader varmt.

Och på kvällen var jag tillbaka i Stockholm, bland hyreshus och mörker, men med rosa solnedgångar.