Från tårtor till försvinnanden. Minirecensioner X8.
Titlar: Pannkakstårtan, Rävjakten, Stackars Pettson, Pettson får julbesök, Kackel i grönsakslandet, Petson tältar, Tuppens minut, När Findus var liten och försvann
Författare och illustratör: Sven Nordqvist
Förlag: Opal
Utgivningsår: 1984, 1986, 1987, 1988, 1990, 1992, 1996, 2001
Sidantal: 24,
Betyg: 4,5/5
Recensions-ex: Nej
En hissnande fantasifull berättelse om pannkaksbaket till katten som har tre födelsedagar om året. Här finns mycket värme och ömsinthet och en ovanligt positiv livssyn. Det svenska landskapet skildras med kärlek och omsorg liksom figurerna som är verkliga personligheter.
Så står det på baksidan av den allra första Pettson och Findus boken, Pannkakstårtan. Såhär nu i uppsatstider (herregud, jag börjar bli som de där som skaffar hund eller barn och inte kan prata om något annat, nåja, jag är medveten om problemet och försöker med all min kraft och kreativitet göra något drastiskt åt saken) blir det gärna så att huvudet är fullt på kvällen när jag skall sova. Och utan att tömma det på allt för mycket av vad jag har lärt mig under dagen vill jag ju ändå varva ned och läsa något innan sängdags.
Så nu, den senaste veckan, har jag betat av alla Pettson och Findus bilderböckerna i kronologisk ordning. Från Pannkakstårtan till När Findus var liten och försvann i ett enda svep. Och det är lite som att för första gången läsa hela Harry Potter-sviten i ordning utan andra böcker emellan. I betydligt mindre skala dock, men det är absolut fantastiskt. Man ser nya saker, inte bara för att man är äldre, för att läsa dem som vuxen har jag gjort många gånger förut. Nåja, visserligen är väl Pettson böckerna den hela graalen för att hitta något nytt i med alla sina mucklor och fantastiska uppfinningar gömda på varje sida.
Jag är uppvuxen med Pettson och så fort jag får chansen läser jag den senaste boken högt för mina vänner som kanske inte längre delar min entusiasm för böckerna, eller kanske bara var ”för gamla” när den
kom 2001.
Under de 25 år som gått mellan första och senaste Pettson boken har de aldrig tappat i kvalitet. För mig är de hopplöst rörande och sorgliga, den delen om att Sverige snart inte kommer ha sådana här gubbar längre. Sådana som skrotar med sina katter och vänder potatisar. Detta är det finaste livet på landet jag vet. Och det är allra finast i Pettson får julbesök, när hela bygden kommer förbi, och ”så mycket prat hade det inte varit i gubbens kök sedan han fyllde sextio år och det var ett tag sedan.” Det är så rörande att det skär i hjärtat även om han alltid har sin Findus där.
Därför har jag alltid undrat hur det var innan Findus kom dit, vilket är fantastiskt att Nordqvist också gjort och satte sig och skrev När
Findus var liten och försvann. ”Det var en gång en gubbe som hette Pettson. Han bodde i sitt lilla hus på landet och han hade det nästan så bra som en gubbe kan begära. Det enda felet var att han ibland kände sig ensam.” Och där sitter han i sitt kök under den makalösa kotavlan, som vi nu i bok nummer 8 lärt oss växlar motiv. Allt är grått och dassigt och han har bara sin egen spegelbild att titta på i fönstret. Inga mucklor eller uppfinningar syns och allt verkar fruktansvärt vanligt.
Jag har egentligen ingen favorit bland Pettson böckerna och älskar att alla årstider finns representerade i dem, från den gråaste och sorgligaste hösten i Stackars Pettson till våren i Kackel i grönsakslandet och sommaren som är i de flesta av de andra böckerna. Det enda jag egentligen har att opponera mig mot i fråga om dessa böcker är tuppen i Tuppens minut, jag är helt och hållet på Findus sida där och tycker det är omåttligt skönt när tuppen lämnar dem och livet får återgå till sitt lung, även om det sker aningen hastigt och lustigt.
Det jag ville komma fram till, så här recenserande av böcker jag läst och älskat sönder, är att alla borde läsa dem. Igen eller för första gången bara de läses. Och inte bläddra förbi bilderna, titta länge.
