Fiskartröjan

I mars slog corona ner som en bomb över världen. En visste knappt hur en skulle bete sig, men klart var att det skulle bli mycket av att hålla sig hemma.

Jag bestämde mig för att lära mig sticka. För år sedan, typ på högstadiet, brukade jag sticka. Raka grejor dock. Nån halsduk kanske? Sen har jag försökt lära mig vantar nån gång vartannat år men alltid gett upp. Nu skulle jag baskemig lära mig.

På biblioteket där jag jobbade hade det hela vintern funnits en gubbe, säkert 80 år gammal och 2 meter lång. Trots kylan bar han aldrig jacka. Han hade istället en underbar stickad fiskartröja. Exakt en sån ville jag också ha.

Fiskartröjor är svårt att hitta på loppis. Antingen är de för stor, eller för ful, eller i någon polyesterblandning jag inte vill ha. Nu skulle jag få den perfekta.

Jag började med att beställa garn. Kampes tvåtrådiga i naturvitt och kolsvart.

Sen började jag sticka på vinst och förlust. Förlust skulle det visa sig. Mönstret jag hade valt var visserligen en fiskartröja, men modellen var rak och lång. Och mönsterrapporten var inte riktigt en sådan jag ville ha.

Så jag resmade upp allt jag stickat. Och började googla. Till sist kom jag fram till vilken rapport jag ville ha, det var det enklaste. En klassiker, med en rapport på 3×6 maskor. Enkelt att memorera.

Tröjmodellen var klurigare. Men tillslut bestämde jag mig för Fabel Knitwears tröja Diagon Alley Jumper. Midjekort och med puffärm, perfekt med andra ord.

Knixet har bara att dels var mitt garn för tunt för angivningen, och dessutom behövde ju maskantalet vara delbart på 6 för att få in rapporten.

Så det blev till att först och främst göra ett stickprov. Den lilla vita rutan. För att se hur många maskor det gick på 10 cm. Och sen räkna matte. Jag var inte en happy camper.

Men tillslut kom jag fram till vilken storlek jag kunde göra för att få det att matcha med både garn och rapport. Hur jag skulle öka men ändå behålla rapporten fick jag klura ut senare.

Jag stickade och stickade, och kom överens med mig själv efterhand hur jag skulle öka för att inte bli galen på mönstret. Tillslut var bålet klart.

Det hade gått relativt lätt, stickats hemma, på tunnelbana, på krogen, hos kompisar, på bussen. Det hade blivit några fel här och där, men det gjorde inget.

Men nu då, hur i helvete gör en med ärmar? Jag hade ingen aning.

Och så blev det sommar. Stickningen fick vila. Det var tid för bad, sol och Norrland istället.

Men så blev det höst, och fan, jag ville ju ha den där fiskartröjan.

Så för några veckor sedan tog jag tag i det hela igen. Jag tänkte skitsamma, och la upp en ärm i alla fall. Så fick jag väl klura ut hur jag skulle få ihop den med kroppen sen då.

Det blev kluriga ökningar och googlande och läsande i gamla stickböcker och youtubevideos.

Så var båda ärmarna klara. Nu var jag ju tvungen att lista ut hur resten skulle gå till.

Tillbaka till youtube, stickböckerna och fråga Amanda och Amandas mamma som gav tips och råd. Tillslut var ärmarna på och det var bara lite rynkningar, en raglanärm och kragen kvar.

Och så förra veckan sydde jag ner kragen och fäste den sista stumpen garn. Tröjan var färdigstickad. Sömmarna sydda. Mattorna för att blocka den var beställda.

Igår kväll blötte jag tröjan försiktigt, spände upp den på mattorna, såg hur varje maska jämnade ut sig och hur resåren resårade sig. När jag kommer hem från jobbet kommer den att ha torkat och vi kommer leva lyckliga alla våra dagar tillsammans.