En blus av dukar och gamla spetsar

Jag vet inte hur det är för er, men pandemin har verkligen satt sina spår. Även om en nu igen får gå ut och härja, leva om, dansa, finnas till och allt det där, så är jag ändå mest hemma. Än. Det kommer väl.

Och efter nästan två år av hemmaliv så tänkte jag att det var dags igen. Att ta mig i kragen, bildligt talat, och börja blogga igen. Men också ta mig i kragen, bokstavligt talat, och sy en blus.

Bloggen har jag byggt om, bytt värd och flyttat url och trixat och donat. Och såklart kommer det vara lite knöggligt så här i början, både med blusen och bloggen. Innan en gått in dem och fel och rynkor slätats ut.

Så, när det gäller bloggen – säg till om det är något som skaver, krånglar eller verkar fel.

Men nu, vidare till blusen.

Jag skulle påstå att jag alltid sytt. Men det är sanning med modifikation. Jag hade väl syslöjd som alla andra förstås. Och växte upp med symaskin hemma. Sen gick det flera år utan symaskin innan jag fick en ljuvlig Husqvarna Viking av min moster i julklapp. Men jag har alltid sytt hellre än bra. Så länge det blev något, så hade jag faktiskt gjort något. Och det dög. Men sen blev jag bästa vän med en sömmerska, och kanske var pandemin bidragande också. Plötsligt ville jag göra rätt. Vara noggrann. Ville att det skulle bli något värdigt.

Inte värdigt mig. Men värdigt spetsarna.

För så här, i och med att jag "alltid" sytt, så har jag också alltid fått sygrejer. Jag har fått ärva och ta emot, eller inte kunnat hejda mig på loppisar. Och 32 år in i livet betydde det en överflöd av spetsar. Ljuva, skira spetsar som någon betydligt noggrannare och tålmodigare än mig knypplat för decennier sedan. Och en längtan att förvalta dessa växte sig stark.

Jag började med att se mig om på loppisar efter ett passande tyg att förvandla i alla fall ett par av dessa hantverk till en blus med. Och fann detta. Det var nog en bordsduk. Robust bomull med vitbroderier. Perfekt för återbruk.

Spetsarna hade jag tvättat ordentligt och blekt för att få en så lik vit på allt som möjligt.

Jag kollade youtube på hur tjejer sydde Edwardianska blusar för att förstå hur man egentligen syr en spetsblus. Hur får man det genombrutet? Det visade sig vara enkelt, men tidskrävande, som ju handarbete är. Och det är ganska skönt att sitta i en bubbla av att fästa spetsar, zickzacka och stryka och se hur mönstret träder fram igen, medan världen där ute håller på med sitt.

I det här fallet hade jag inget mönster. Vilket kanske inte är så noggrant i och för sig. Jag pinnade lite blusar jag gillade, kikade på de jag hade i garderoben och klippte lite bitar. Sen började jag sy.

Jag baserade ärmens vidd på hur mycket spets jag hade, så att båda ärmarna kunde få en rand av den. Det visade sig tack och lov bli en ganska rejäl vidd, för vem gillar inte en go puffärm?

Manschetten däremot kopierade jag rakt av från en annan blus jag redan hade, och sydde dit tryckknappar jag hittade i sylådan. Jag har mer tryckknappar än detta liv någonsin kommer hinna förbruka, men nu har jag använt fyra i alla fall.

Halsringningen består av mitten på en helt annan duk. Jag sydde ihop två fyrkanter och tänkte att det var axelsömmen. Sen lade jag på den utklippta spetsen och såg till att det blev mer urringat i fram än i bak. Och så fick jag joxa lite med ärmringningar och jämföra med andra blusar och behöver jag byst insnitt? och så vidare. Tack och lov behövdes det inte. Men rynk behövdes, för puffärmen. Tack och lov då att ens bästis är som sagt sömmerska och att hon genom jobbet gör videos så jag kan lära mig hur en syr just rynk. Något jag nämligen inte prövat sedan nians syslöjd när jag sydde en balklänning i rött polyestertyg. En klänning jag – återigen, tack och lov – aldrig använde och som vi nu kollektivt förtränger ens existerat.

Sen var det som bara att sätta ihop allt. Och det blev en blus! Med knappar och spetsar och puffiga ärmar och fyrkantig halsringning.

När jag började sy den hade jag gett upp tanken på det här med blogg. Men liv föder liv, som en brukar säga, och lusten att både skapa och visa väcktes.

Så här är vi nu. En ny blus och en ny blogg senare. Vi får se vart vi tar vägen ihop.