”Det är Noa jag är argast på. Vilken bästa kompis säger att ens mamma ska dö? Plötsligt bara v
Jag tänkte berätta om höstens sorgligaste bok. Om ni vill ha ett passande soundtack så släppte Jonas Lundqvist sin senaste singel Tårarna vid midnatt, också en hjärtskärande, men svängig, historia. Men åter till boken.
För någon månad sedan trillade den ner i min brevlåda; Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson med illustrationer av Joanna Hellgren, från Natur&Kultur. Moni har tidigare skrivit böckerna om Tsatsiki, som jag faktiskt inte minns om jag någonsin läst, eller om jag bara sett filmerna? Men den fantastiska titeln hade gjort mig taggad på att läsa boken, och det tog knappt en sida innan jag var helt knockad.
Boken handlar om Lea och hennes mamma som varit sjuk i cancer så länge Lea kan minnas. I går var Leas mamma med på Cancergalan, men Lea fick inte se. Men i skolan kommer Leas bästis Noa och berättar att Leas mamma ska dö. Sveket! Det är klart att hon har fel, mammor kan ju inte dö?
I boken finns också en pappa, en storebror som heter Lucas, en fotbollstränare som heter Hasse och svär, Pernilla skvallerbyttan Olsson, och så Konrad med fräknarna. Och det är fullständigt hjärtslitande läsning, hur Lea börjar slåss i skolan och hur vägra prata med Noa, för Lea har bestämt sig för att om hon hatar nog, så kommer mamma inte kunna dö.
Men hur mycket Lea än hatar så blir ju mamma bara sämre, och livet blir nattsvartare. Detta är inte ett tillrättalagt happy ending, utan snarare en knappt 200 sidor lång avskedssång till alla föräldrar som någonsin tvingats dö innan sina barn. Språket är ljuvligt, och tonen är så träffsäker.
– Vill du?
Mamma stryker mig över kinden.
– Nej. Jag vill se dig bli vuxen. Inget vill jag hellre.
– Mer än att det ska bli fred i världen? frågar jag.
– Ja, säger mamma. Visst är jag hemskt?
– Jag är med hemsk, säger jag. Jag vill det mer än att inga barn ska svälta.
Tårarna fullkomligt sprutar vissa tillfällen, andra inte alls, men alltid läser en med hjärtat i halsgropen, nervös för när det oundvikliga ska ske. Men trots att det är en bok om döden så finns där så mycket mer, som skoldiscon, en tjock tax som heter Ragnar och Star Wars-lakan. När en är typ tio kan en inte bara tänka på döden hur mycket en än försöker.
Om en lyckas hålla gråten borta skulle jag säga att detta är en perfekt högläsningsbok, med lagom korta kapitel på ett par sidor. Men oavsett är det en perfekt bok om döden att ge till vilken människa som helst, för vi ska ju alla dö, och ibland går det till så här.