Bilderböcker – inte sömnmedel.

Detta är en text om bilderböcker jag skrev för en tidning, men som i sedan fick ge vika för att göra innehållet mer mångfaciterat; men en annan text jag har skrivit ska dock vara med där, så är inte ledsen för det, säger till när tidningen är släppt. Och då kan jag ju passa på att publicera texten här istället.

Ur ”Akvarium”.

Den utbredda uppfattningen är att 1, bilderböcker är för barn, 2, bilderböcker läses av vuxna för barn, 3, högläsning sker innan läggdags. På detta vis har bilderböcker blivit synonymt med godnattsagor. En roll som de senaste årens stora framgångar med boken Kaninen som så gärna ville sova av Carl-Johan Forssén Ehrlin till viss del befäster. Ja, det är en bilderbok. Ja, den har som uttalat syfte att få lyssnaren att somna. Jag skulle därför önska att en slutade kategorisera den som litteratur och istället diskuterade den som det insomningshjälpmedel det faktiskt är. För med sina framgångar världen över, där den sålt i hundratusental och toppat all sköna topplistor, så tar den tyvärr fokus från andra bilderböcker då det är dem den konkurrerar mot och inte mot övrig sömnhjälp.

Bilderböcker är ett begrepp som används för att beskriva böcker där text och bild är ungefär jämlika. Pekböcker och kapitelböcker är visserligen också böcker med bilder, lika så grafiska romanser eller illustrerade faktaböcker men de kallas ändå inte för bilderböcker. Av Nationalencyklopedin definieras bilderboken så här: ”ursprungligen tysk benämning på en rikt illustrerad bok, från 1800-talet genrebeteckning för böcker för yngre barn där bilderna är viktiga för innehållet”. Vilket till viss del snuddar vid de moderna tankegångarna som lyfts fram ibland annat En fanfar för bilderboken (red. Ulla Redhin, Lena Eriksson och Oscar K.) om att såväl text som bild skall vara avgörande för handlingen, en genuin bilderbok låter texten berätta en sak emedan bilden både illustrerar texten samt tillför något ytterligare. Även om vi dessutom har blivit lite väl duktiga på att ålderskategorisera bilderböcker som antingen 3-6 år böcker eller 6-9 års böcker, med vissa undantag så klart, så finns det ingenting som kräver att bilderböcker bara är till för dessa snäva ålderskategorier. Och tittar vi på framgångarna med bilderboken Boken utan bilder av B.J. Novak finns det egentligen heller inget krav på bilder. Men efter denna långa introduktion tänkte jag här med visa upp ett potpurri av bilderböcker som antingen inte alls passar att läsa vid läggdags, eller som inte alls är riktade till barn under 9 år.

Ur ”Den arge”.

De norska bilderbokskaparna Gro Dahle och Svein Nyhus bok Den arge som porträtterar ett barn i en familj där pappan är väldigt aggressiv. En bok som både sätter ord och bild på känslor, som får barn i liknande situationer att inse att de inte är ensamma samt är en lysande inledning till samtal om ilska och våld. Dahle och Nyhus har tillsammans producerat en rad bilderböcker som tar upp svåra ämnen som vanligtvis inte figurerar i bilderböcker – samtliga utan att tappa på varken litterär eller bildmässig kvalitet. Värt att nämnas i sammanhanget är tillexempel Snäll, om ett barn som vågar ta sin plats, Mammas hår om en utbränd mamma, Roy om en hund som är död och den på svenska senast utkommna Akvarium om ett barn som måste stanna hemma från skolan för att ta hand om mamma som är en guldfisk, en möjlig tolkning är ett sjukdomstillstånd där det känns som att mamman är lika otillgänglig som något i ett akvarium. Gro Dahle har även med sin och Svein Nyhus dotter Kaia Dahle Nyhus skapat bilderboken Kriget som tar många barns upplevelser på allvar genom att beskriva en föräldraseparataion som ett krig. Men den skildrar också den ljuva känslan av när det blir fred igen.

Doun Oscar K. och Dorete Karrebæk har tillsammans skapat Idiot! om en föräldra/barn-relation där barnet August inte blir vuxet trots att han blir äldre. Mamma däremot blir både gammal och trött. Och tillslut är mamma så trött att hon inte orkar mer, hon inser också att ingen kommer kunna ta hand om August när hon själv har dött och tar därför saken i egna händer. I Lägret har paret gjort om barndomen till en parafras för andra världskrigets koncentrationsläger, där de som överlever belönas med studentmössa.

Ur ”Herman och eldsvådan”.

Stian Hole har, förutom sin trilogi om Herman, också gjort parbilderböckerna Annas himmel och Morkels alfabet, som i första boken utspelar sig den korta stunden medan kyrkklockor ringer in till Annas mammas begravning. Och i den andra har Anna funnit en ny vän i Morkel som på grund av sin hemsituation, vilken vi som läsare inte är helt säkra på, valt att flytta till en koja i skogen.

Ur ”Flykten”.

En ytterligare titel är den på svenska högaktuella boken Flykten av Franceska Sanna, en bilderbok som behandlar det, tyvärr, ständigt aktuella ämnet att vara tvingad från land och hem ut på flykt efter en ny plats att höra hemma på.

Ur ”Doris drar”.

Bland de svenska bilderboksskaparna är givetvis Pija Lindenbaum värd att nämnas, trots att många av hennes böcker absolut också lämpar sig som läsning vid läggdags. Men tillexempel den allra senaste, Doris drar, tydliggör också känslan av att bli förminskad och förbisedd, och hur arg känslan av att bli orättvist behandlad också gör en. När Åkes mamma glömde bort, också av Lindenbaum, må ha en färggrann färgskala och en komisk relief i att Åkes mammas utmattning metamorferat henne till en drake, men bör absolut tas på lika stort ämnesallvar som Dahle och Nyhus Akvarium.

En annan kaninbok, som är långt ifrån Kanin som så gärna ville sova innehållsmässigt, är Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner. Boken är Höglunds första bilderbok som inte riktar sig till den klassiska bilderboksåldern utan snarare skall läsas av dem som är tio år äldre. Den behandlar känslan av utanförskap och den sträva känslan av att inte passa in, att vara en kanin bland människor. Att vara jag blev Höglunds andra bilderbok för äldre läsare, och handlar om brytningspunkten mellan barn- och vuxendom, att bli kvinna i en patriarkal värld och om mens, och om en önskan att slippa allt det där, och bara få vara sig själv. Innan Anna Höglund började skapa bilderböcker för äldre läsare så illustrerade hon en hel del av Ulf Starks bilderbokstexter. Två, av många, värda att nämna i detta sammanhang är Ängeln och den blå hästen – en skapelseberättelse och ett svartsjukedrama i ett, samt Min syster är en ängel, om en brors försök att lära känna en syster som dog innan han föddes.

Ur ”De försvinnande små”/”The Gashlycrumb tinies”.

Men det finns också de makabrare bilderböckerna, med en vuxen läsare som trolig publik. Tillexempel Edward Goreys produktion, där tillexempel ABC-rimmet De försvinnande små, publicerad i samlingen De förryckta kusinerna helt enkelt går ut på att beskriva dödsorsaken för samtliga bokstävers namnbarn. Men alla dessa bilderböcker ändå bara ett axplock. Vad detta utval dock tydliggör är att, precis som i den icke-illustrerade skönlitteraturen för huvudsakligen vuxna läsare, går det att i bilderböckerna finna diskussionsunderlag, samhällskritik, klasskamp och utanförskap.

-Adlinks-