Att blåsa liv i en Svenskt Tenn-soffa

För ett par månader sedan stod Fredrik och jag i vår stuga i Västerbotten och såg på vår soffa med helt nya ögon. Det blir ju så, en blir hemmablind tills det går upp ett ljus. Vi hade pratat om att skaffa en ny soffa i några månader, men inte hittat någon perfekt. För mig skavde dessutom tanken på att köpa något nytt verkligen. Men så kom vi på att den soffan vi har där, en gammal tvåsittare klädd i Josef Franks Anakreon-tyg, den kunde vi ju ta hem!

Hemma hade vi en grön, och absolut ljuvlig soffa. Men alldeles för liten. Jag hade köpt den på Ersta Second Hand för att byta ut det rosa åbäket som stod där innan. Den hade jag fått i alla hjärtans dag-present av pappa för flera år sedan, i en annan lägenhet. Missförstå mig rätt, båda sofforna var fina på sitt sätt. Men de passade aldrig den här lägenheten, och särskilt inte att vara två, nu när Fredrik flyttat in permanent i min lägenhet på 34 kvadrat.

Sagt och gjort, soffan från Agnäs skulle få flytta till huvudstaden!

(Och oroa er inte för de gamla sofforna, de lever glada nya liv. Den rosa bor hos Karoline och den gröna hos Amanda!)

Typ dagen efter vi kom på genidraget att ta med soffan åkte vi hem till Stockholm. Själva soffan fick vi inte plats med i bilen, men kuddarna tog vi med. Så jag kunde börja fundera på hur den skulle livas upp, som ni ser var den ju inte i strålande skick. Soffan var från början del av ett par som mamma och pappa köpte för en massa år sedan, var den andra soffan är just nu är tydligen oklart. Och denna hade helt klart levt det glada livet! Det var vattenfläckar och slitningar, men främst på sittdelen, så jag tänkte att det måste ju gå att fixa?

Några veckor efter vår hemkomst kom mamma och pappa också hem, med resten av soffan, och pappa var snäll nog att hjälpa mig få in den.

Soffan flyttades in och Amanda och hennes pappa kom och hämtade den gröna, så att lägenheten inte bara skulle bestå av soffor.

Jag gick loss direkt. Soffan hade ju som en liten kjol, och det kändes inte vrålmordernt? Utan snarare som något som gjorde det damigare och fick den att se klumpigare. Så jag sprättade bort allt! Här synes en närbild på något så härligt som en passpoal – "en sydd utsmyckning på klädesplagg eller möbel, ofta längs en kant, som är en kanal av ett veck eller band ofta sytt runt ett grövre snöre". Så väl passpoal som kjoltyg sparades dock, vad som kunde återanvändas visste jag icke ännu.

Så! Utan kjol och utan passpoal såg soffan mycket nättare ut och nu gick jag loss i varenda vrå med dammsugaren.

Hallå gullfötterna! Dessa syntes inte ens tidigare, men nu fick de sig en omgång teakolja för att fira att de äntligen såg dagens ljus.

Soffan hade som sagt vattenskador och det är ju aldrig tjusigt. Men jag blandade ihop vatten, bikarbonat och lite ättika till en pasta och smetade på över exakt varje cm av soffan som inte skulle kläs om. Detta ska dels lyfta, eller kanske förflytta, vattenfläckar men också ta bort lukt och allmänt fräscha upp. Det smetas på, och jag försökte vara noga med att liksom fösa pastan mot sömmarna, för sen när det torkar då tänker jag att den möjliga vattenranden som blir när något torkar i så fall döljs av en söm. Sen låter en det torka ordentligt och dammsuger bort all kvarvarande bikarbonat som ligger som ett vitt dam över det en rengjort. Här var det mycket hjälpsamt att ha ett borsthuvud till dammsugaren.

Sen var det dags. Jag gick till Svenskt Tenn och köpte nytt tyg. Jag hade räknat med att om jag var extra ordentlig så kunde jag komma undan med 0,6 m tyg. Det byggde på att jag dels inte klippte en enda cm fel, men också att bara själva övertyget på kuddarna behövde absolut nytt tyg. Det var inte billigt, men så värt det. Och betydligt billigare än alla helt nya soffor vi hade kollat på. Tack och lov fanns Anakreon fortfarande i produktion, och att mönsterpassningen blev så lyckad var bara tur. Det var som om de där 0,6 cm som var ytterst på tygrullen skulle till just denna soffa.

Nu när jag hade allt jag behövde gick jag loss med sprättaren igen! Jag tog det försiktigt, för dels visste jag inte vilka delar jag skulle återanvända – men de delar som inte gick att rädda behövde jag använda som mönster att kalkera av på det nya tyget. Men efter långsamt arbete var alla delar separerade och fick sig en välförtjänt tvätt.

När alla delarna var rena tog jag fram strykjärn och hällde upp en styrketår – det var nu det läskiga skulle ske. Klippa i dyrtyget.

Men det gick bra! Till själva sitsen använde jag det helt nya tyget, sarg och passpoall återanvände jag från kjolslakten, underdelen kunde behålla sitt gamla tyg då de knappt var slitna. Och mönster fick jag som sagt genom att lägga de gamla delarna på det nya tyget och rita av. Jag hade fotat ordentligt innan jag sprättade kuddarna, så jag hade facit på hur och var sömmarna skulle sitta.

Egentligen egentligen var tyget några cm för smalt, då stadkanten på just Anakreon är lite bredare än de andra tygerna, berättade kassörskan på Svenskt Tenn för mig. Men med lite mindre sömsmån än tänkt, så gick det ändå bra.

Att kuddarna är klarare i färger än resten av soffan stör mig inte, jag tänker att förr eller senare flyter de ihop ändå. Och det kändes ju helt orimligt att klä om hela soffan, när det enda "felet" i så fall var att tyget bleknat något.

Nu står hon där, finsoffan, och glänser, och kommer leva vidare många decennier till! Och alla delar tyg som inte gick åt har sparats, och börjats användas i ett annat projekt – nämligen lapptäcke av Josef Frank-tyger.