Akvarium, museum, rävar och att flyga högt.

Först ut har vi Listigt av Claudia Boldt (2016), från Urax förlag. Detta är en fantastiskt rolig bilderbok, jag skrattade högt flera gånger åt den torra och ganska kluriga humorn. Listigt är som en blandning av Den fantastiska räven av Roald Dahl, speciellt i Wes Andersons filmatisering, och Sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes- historier, men får mig också att tänka på den nyare När vargen är hungrig av Christine Naumann-Villemin och Kris Di Giacomo (Opal, 2016). Harald älskar ost och vill bli detektiv, men hans pappa menar att rävar behöver äta hönor, så Harald måste fånga en. Efter en lyckad fångst försvinner dock hönan, och som den detektiv Harald är inser han att detta är ett mysterium han måste lösa. Illustrationerna är fantastiska, och även om det är stora bilder och många öppna fält finns däri fullt av underfundigheter och humor att upptäcka. Exempel, varför intervjuar en varg en gris på tv:n i bakgrunden, alla som läst eller sett historien om de tre små grisarna bör bli lika fundersamma som jag. En rolig bilderbok där text och bild samspelar otroligt lyckat.

Gro Dahle och Svein Nyhus senaste bok Akvarium (Bokförlaget Daidalos, 2015) är precis den typen av bok en kan förvänta sig av duon, vacker, märklig, mycket hemsk men helt ur barnets perspektiv. I detta fall handlar boken om Moa vars mamma är en fisk som lever i ett akvarium i vardagsrummet. ”Det är Moa som går och handlar. Moa som ser till att mamma får rätt slags mat /…/ Moa gör rent i akvariumet och håller koll på temperaturen.” Oavsett om en vill tolka texten ordagrant, eller tolka det som att Moas mamma tillexempel är väldigt deprimerad eller svårt sjuk i en fysisk sjukdom som kräver slangar och pumpar (som ett akvarium) så går det inte att bortse ifrån att Moa tar ovanligt stort ansvar. Illustrationerna är dock en översättning av texten, det är en faktisk fisk och ett faktiskt akvarium, och det är en gröngrå stämning och Moas ögon är stora och håliga. Det är fullständigt hjärtskärande på vissa ställen: ”Andra gånger simmar mamma förbi utan att stanna, som om Moa inte betyder något, som om Moa inte ens finns till. Då är det som om luften sugs ut ur Mia, som om hon sjunker, som om det inte finns någon mening med någonting.” Precis som det brukar vara med Dahle och Nyhus böcker. De flesta vuxna brukar resonera att ”Får en verkligen göra sådana här böcker för barn?” och ja, det är klart en får det, hur annars ska barn som har det likadant, eller värre, få känna igen sig, få lite andrum i att inte var ensam? Och hur ska de annars lära sig empati, om de själva har det bättre? Jag tycker att samtliga böcker av duon bör finnas lättillgängliga i skolorna, och att en måste inse att bara för att det är en bilderbok betyder det inte att det är en godnattsaga, vissa böcker måste läsas i dagsljus och bör pratas om länge efteråt.

I Mitt eget museum av Emma Lewis (Urax, 2016) möter vi ett jag som för första gången ska besöka museum, som hen fått höra att hen kommer tycka om. De besöker bland annat Historiska museet där sakerna är jättegamla och från långt, långt borta, och Konstmuseet dit ”folk kommer för att se något annorlunda”. Och sedan kommer jaget hem, till sitt eget rum, och inser att det är som ett museum det med, ett över en själv. Boken är gjord i collageteknik som blir särskilt lyckad i de olika museernas utställningar, det känns självklart att tillexempel statyerna där skall vara såväl inklipp av verkliga statyer som illustrationer gjorda av Lewis. Boken avlutas med några fyll i sidor för läsaren, där en kan skriva om vad en samlar på, rita sina djur och skriva om vilka museum en besökt. Detta är en bok som med all säkerhet väcker längtan till att ta fram en karta, göra en utflykt och gå på ett museum.

Uppe bland molnen är Matilda Salméns (Opal, 2016) första egna bilderbok. Den handlar om den klassiska föreställningen om att en kommer till himlen när en dör. Inte den gudomliga himlen som beskrivs i Bibeln kanske, utan den faktiska himlen, uppe bland molnen. Vad gör en egentligen där bland allt vitt och fluffigt, förutom att äta sockervadd? En kan tillexempel gå på bio, och se Så som i himlen, gå på café, träffa gamla döda släktingar eller gömma sig för folk som hoppar fallskärm. Eller, om en längtar alldeles för mycket, slänga ner en repstege och hälsa och klappa på sin på jorden-person medan hen sover. Boken är härligt avdramatiserande och glad, det är god och trevlig stämning boken igenom. Som vuxen kanske en tycker det är skärrande mycket barn i himlen, men för en yngre person, som ska vara eller just varit med om sin första död tycker jag att detta är en perfekt ingång till att prata om döden utan att få existensiell ångest.

Dagens sista bok är Hannah Arnesens fantastiska debut På natten flyger vi (Natur & Kultur, 2016). Arnesens bildspråk och ton är fulltständigt ljuvligt, boken är uppbyggd på så vis att en på första uppslaget för veta vad en karaktär gör [för tråkigt] på dagen, varav följande uppslag visar vad hen istället för [för roligt] på natten. Det är inte en samlad, kronologisk historia utan nedslag i olika människors liv, där den gemensamma nämnaren är att de alla bor i samma betongkvarter. Adam, som synes här nere, blir tillexempel ett äpple på natten, ”bor bland grenar och är i sommaren utan slut.” Det syns ju näsan när en tittar på första uppslaget också, vilket ger en fin dialog mellan de olika uppslagen. En verkligt stor debut, och en bilderboksskapare jag verkligen ser fram emot att få följa!

Vissa av böckerna är mottagna från förlagen som recensions-ex. Åsikterna är dock, oavsett om jag köpte böckerna ifråga eller inte, som alltid mina egna.

#BokförlagetOpal #NaturampKultur #Uraxförlag #Akvarium #Pånattenflygervi #Listigt #EmmaLewis #HannahArnesen #MatildaSalmén #GroDahle #Uppeblandmolnen #ClaudiaBoldt #SveinNyhus #Mittegetmuseum #BokförlagetDaidalos