6:15. Det där bullret.

Nummer 6, en bok som har med en onödig sak som gör mig lycklig att göra.

Idag handlar det mer om författaren än boken. Jag talar givetvis om älskade Beppe Wolgers som skrivit bland annat denna gullklimp, Djur som inte… Och jag vill förtydliga att Beppe verkligen inte är onödig, snarare är han en högst nödvändig person. Men det kanske är märkligt att jag går omkring och blir lycklig av en människa som varit död sedan innan jag ens blev född. Men Beppe är så fantastisk, och det där bullrande skrattet som kan muntra upp vilken sliten söndag som helst, eller hans godnattstunder som sövt mig på det bästa av vis genom alla år, hans gröna tröja när han är Efraim, hur jag länge övervägt att tatuera just Efraim i ett hjärta på armen bara på grund av honom, hans makalösa översättning av Son of a Preacher man – En lärling på våran gård som spelas hur ofta som helst här hemma i byn, minst varje helg i alla fall. Ett liv utan Beppe skulle vara tomt och omåttligt mycket olyckligare.