5:15. Röda, vita rosen.

Nummer fem, en bok som påminner mig om min barndom.

Astrid Lindgrens böcker är barndom. Och jag har allt för många gånger talat om att stackars pappa fick läsa Visst kan Lotta cykla för mig varje nattning i allt för många år. Mer sällan har jag talat om vilken betydelsen Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt haft på min barndom. Som bok var den kanske aldrig en kioskvältare hemma hos mig. Men filmatiseringen från 1996. Inspelad i Norrtälje som jag bara några år tidigare flyttat till. Jag var hopplöst förälskad i Anders, Kalle var jag sisådär förtjust i. Och givetvis lekte vi röda vita rosen. Flera gånger om, över allt i staden. Och vi gick på det vita broräcket precis som i filmen, något som jag aldrig skulle våga nu (kan bero på att jag ramlat i ån inte mindre än tre gånger, dock inte under bropromenad tack och lov). Vad vi skulle gjort alla dessa timmar och dagar utan denna bok går inte att räkna ut, men tack vare den hade vi hopplöst roligt.