13:15. Håkan och jag.

13. En bok som påminner mig om min ungdom.

I mitt liv finns det två otroligt viktiga män. Vi har givetvis Harry Potter, som redan har fått sin beskärda del kärlek här. Och sedan har vi Håkan Hellström. Givetvis finns det andra bokkaraktärer och artister som jag borde strö kärlek över, men Håkan, och Harry, jag var där när det hände om vi säger så. Jag har aldrig sett Bruce Springsteen på Ullevi men jag har stått längst fram på oräkneliga Håkan Hellström konserter, jag har säkert fem par converse signerade av honom. Jag har alla hans skivor på vinyl och har förhandsbeställt varenda en av dem från och med andra albumet. Jag har Håkans uppträdande på Allsång på Skansen inspelat på VHS. Det är på den nivån. Och det är inte konstigt. Håkan är geni, både musikaliskt och som textförfattare.

Så det är inte utan anledning min utgåva av Färdlektyr från 2003 är extra tummad. Det var då Håkans novell Jag och Frank Sinatra var med.

Jag kanske inte står längst fram på konserterna längre, eller går i trasiga converse med hans namn över. Men Håkans porträtt står fortfarande inramat på mitt nattduksbord, skivorna är fortfarande väl spelade och varje gång jag hör ”Nu kan du få mig så lätt” är jag 17 år och olyckligt kär.