”Åttonde gången jag följde efter Leaf till höskullen kysste jag honom med hela min själ, med a
Äntligen har bokveckan kommit till en ungdomsroman, och en riktigt bra sådan dessutom! Wink, Poppy, Midnight av April Genevieve Tucholke (Bonnier Carlsen, 2017) Först trodde jag att titeln syftade på något magiskt, kanske var orden en trollformel? Men nej, det är namnen på tre personer. En rödhårig sagoberättare, en elak flicka och en kärlekskrank tonårskille. Så klart är det ett triangeldrama som ska spelas upp.
Men denna bok, och detta triangeldrama är inte som annars. Det är allvarligare, blodigare, viktigare. Berättelsen är febrig och språket poetiskt. En kan känna både söderns hetta och paniken i bröstet smittar. Det är omöjligt att förutse vad som ska komma att hända, och det går heller inte att vara säkert på vad som är verkligt eller inbillning. Eller magi. Wink, Poppy, Midnight får mig att tänka på böcker som Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut och Madeleine L’Engles Ett veck i tiden, trots att alla tre skiljer sig vitt åt i så väl målgrupp som genre. Men det är något med stämningen, och den ständiga osäkerheten en som läsare vaggas in i. Vem är ond, vem är god? Och så hettan, som genomsyrar alla tre.
Wink, Poppy, Midnight är en coming of age-historia doppas i första kärleken och hämnd, där en kan vara förtjust i en karaktär en sida för att nästa tänka ”Hur kunde hen?”. Och för att återigen tio sidor senare försonas. Det är en bladvändare där historien driver en framåt, men där språket får en att vilja backa, läsa långsammare och stryka under varannan mening.
